Livet i största allmänhet...

... har inte helt kunnat sluta tänka på vad döden gör emot oss mäniskor varesig det handlar om en nära anhörig som funnits med oss länge eller en liten dvärghamster som bott hos oss i två år... död är stort, tungt och svårt.. Hannah grät sig till sömns igår och har idag varit låg.. något gladare blev hon när vi åkte för att hämta hem Molly, en ny söt liten dvärghamster. Men det första hon säger när hon släpper in Molly i buren är "välkommen hem till Rufus, här bodde han i hela sitt liv". Det smärtar att se sin älskade dotter bearbeta sorgen, jag tror innerst inne att Rufus död egentligen blev så tragisk för henne pga att det inte är längesedan hon tog farväl av sin gammelmorfar Sune som varit en viktig del av Hannahs liv från dag 1. Hon påmindes nog av den sorg hon kände då och de ledde till en sådan smärta som hon visade igår kväll. På samma gång som det smärtar mig att se henne så ledsen så glädjer det mig att hon vågar visa dessa starka känslor istället för att bära dem inom sig. Hannah är en tjej som vågar stå upp för sig och samtidigt vågar visa sig svag. Det är en styrka jag hela tiden kämpar för att sprida till alla mina barn. Att kunna prata om allt, att våga prata om allt. Att inte ensam gå och bära tyngder. Jag har själv varit dålig på att hantera just detta men genom åren och allt tufft jag gått igenom har jag lyckats bli betydligt bättre på just det. För att ha en bra relation måste man våga berätta när man tycker saker och ting är fel, när man känner sig ledsen, nedstämd, glad, lycklig - man måste våga tala om att man behöver ha egentid att man helt enkelt vill vara ifred och detta gör min dotter på ett oftast lysande sätt - vilket gör mig till en stolt mamma. Hannah ILU4ever!