Nya tag och nya bakslag!

Har i ett par år nu regelbundet gått till en samtalsterapeut och pratat av mig en gång varannan vecka. Slutade med detta i juli då både hon och jag ansåg att jag var tillräckligt stark nu för att klara av framtiden på egen hand och jag känner verkligen att jag mår så mycket bättre nu. Är mycket starkare och klarare med vad jag vill uppnå och få ut i mitt liv. Men något vi berörde nästan varje gång vi träffades var "du kan inte ändra på andra du kan bara ändra dig själv" och visst e de så sant så sant men ibland önskar man bara att man kunde trycka på en knapp så vips hajjade personen mitt emot dig vad tusan som var i görningen. Känner ni igen er? Nåja vart vill jag komma i denna tanke... jo jag jobbar med människor/kunder, människor/kunder som jag vill ska vara nöjda med mitt jobb och det jag skapat på dem. Men för varje år jag sliter på min salong försöker jag förbättra min självkänsla inför att jag omöjligt kan göra 100% av mina kunder 100% nöjda då alla har olika förväntningar och förutsättningar. MEN jag gör verkligen mitt bästa varje gång och är väldigt noggrann med att tala om hur saker och ting ska skötas och hur det fungerar. När kunden lämnat min salong ligger ansvaret i dens händer och jag har ingen aning om hur kunden lever när de inte är hos mig. Så ibland dyker det upp kunder med problem (för er som inte vet vad jag jobbar med så driver jag en nagelsalong där jag gör allt från konstnaglar till makeuper) materialet vill inte fästa och sitta kvar eller det spricker eller det blir missfärgat. Då ser jag till att på smidigaste och bästa sätt lösa det så att kunden får det till att fungera. Oftast löser sig problemen då men sen har vi de kunder som inte riktigt hajjat att det är konstmaterial vi talar om att det är "lös"naglar som sitter uppepå natruliga nageln som växer och rör sig precis som innan utan de tror att de satt naglar som kommer sitta i all evighet from då. Dessa kunder kan jag stånga mitt huvud blodigt över att försöka hjälpa men hur mycket jag än stångar så blir det inte bra. Då blir jag missnöjd och bekymrad och grubblig och så sent som i eftermiddags fick jag mig en uppsträckning från min man som gjorde klart för mig att jag inte kan gå över lik för att göra vissa människor nöjda för då slutar det med att jag ändå är den som drabbas. Han menar att jag måste sätta en gräns på hur mycket jag kan jobba och slita och att kunderna vackert får respektera att jag har ett liv vid sidan om min nagelsalong. Han har förstås rätt men ändå är det en liten djävul som viskar i mitt öra "jodå Linda tryck in kunden imorgon och fixa det som egentligen ska fixas nästa vecka så att kunden kan gå nyfixad och nöjd på sin fest hon blev bjuden på idag trots att du redan som de är e fullbokad över max och själv bortbjuden på kvällen så går det säkert att fixa!" Men som sagt jag kan inte ändra på kunden jag kan bara ändra på mig och lära mig säga nej! För nästa gång kunden blir bjuden på fest och jag en gång hjälpt henne kommer hon inte ens fråga om jag kan utan hon kommer kräva det då jag tydligt visat henne att jag minsann ställer upp i vått och torrt! Nåja jag sa nej! *stolt*I nästa situation kommer mitt andra jobb in i bilden... SATS... ett jobb jag också verkligen älskar med ett undantag... omklädningsrumssnacket/bakomryggensnacket/avissnacket/konkurrenssnacket! Jag har jobbat i träningsbranschen sedan 1993. Jag har arbetat både idiellt och varit anställd på gym har ju tom startat ett gym! Och det har varit samma sak på alla ställen en himla massa skitprat och vad leder det till kass stämning. Iofs måste jag säga att stämningen på sats är bra och jag trivs så herrans bra men jag slås ändå av att ibland mötas av orden "har ni hört.... kan ni förstå varför...... " osv... varför kan man helt enkelt inte bara tänka "av vilken anledning gör jag detta? ok för att få detta.. aha då måste jag göra detta och för att uppnå det behöver jag.... sen tar man det med berörda och hoppas att man får ut det man önskar... och om det nu mot förmodan är någat man inte riktigt gillar eller är bekväm med också tar upp det med de ansvariga först stället för att snacka bakom ryggen och göra saker än mer trista än de är från början... de flesta som arbetar med träning gör det på sin fritid för att man tycker att det är roligt och trivsamt eller? Är jag paranoid? Är jag blåögd? (ja men....) Är jag helt ute och cyklar i mina tankebanor? Som jag skrivit om tidigare VARFÖR är det lättare att fokusera på det negativa iställt för det positiva? Suck... Rom bygdes inte på en dag men jag hoppas kunna sprida mina positiva tankar och engagera fler i att vara glada och positiva!Avslutar med ett citat
"Den drogen är inte funnen som gör alla glada."